Nationalservisen – hela Sveriges finporslin
Louise Adelborg var ingen konstnär av den bohemiska sorten. Nej, broderier, blommor, fosterlandet och kyrkan var sådant hon tyckte om. Hon var uppvuxen på en herrgård i Sörmland, god vän med prinsessan Sibylla, och precis som konstnären Hilma af Klint var hon intresserad av mystik och medlem i det spiritistiska Edelweissförbundet.
Sedan 1916 hade hon haft uppdrag för Rörstrand, och när hon i slutet av 20-talet ombeds göra en servis vill hon göra något ”fosterländskt”. Vasakärven, som hon hade använt till en vas redan 1923, fick låna sina veteax till reliefmönstret på Nationalservisen som ställdes ut på Stockholmsutställningen 1930. Det är där funkisens nya idéer om stålrörsmöbler, laboratoriekök och stapelbara, nästan odekorerade serviser får sitt genombrott. Det var mycket långt ifrån Louise Adelborgs stil, så hennes romantiska servis i fältspat med mönster av vildblommor väcker inget större intresse i pressen.
Porslinsköparna tänker annorlunda. De strama funkisserviserna förvinner snart ur porslinstillverkarnas sortiment, medan den 1700-talsinspirerade Nationalservisen har funnits i produktion sedan dess.
Den har överlevt i över 90 år och hunnit komma med över 100 dekorer, och då räknas bara matserviser som kommit i serieproduktion, inte kaffekoppsdekorerna som är fler och inte får plats här.
Inte heller räknas de serviser som förses med olika adelsvapen och monogram, ofta komponerade av Louise Adelborg själv. I prislistor och tidningsartiklar från tiden framhåller Rörstrand att en monogramservis ”blir en verklig klenod, som sprider särskild trevnad i hemmet”. I Göteborgs Morgonpost 1935 berättar Louise Adelborg, som nyss levererat en servis till Göteborgs länsresidens, så här:
”Ofta komma kunderna med egna idéer; ibland får man hitta på själv. En kvinnlig kund, som skulle ha monogram och var absolut tom på idéer lyckades till slut bekänna, att hon haft blåklint i brudbuketten. Det här är resultatet! Två bokstäver i guld, som slingra sig om varandra och överst en krona av stiliserad blåklint.”
Monogram eller inte, Nationalservisen blev verkligen en nationell angelägenhet. Det har dukats med den på ambassader och på landshövdingeresidens, på biskopsgårdar och på kungliga slott. Många av dekorerna har, helt i Louise Adelborgs anda, varit blommor.
Något annat som återkommer är kanter, spegelränder och stofferingar i mattguld, glansguld och polerguld. Flytande guldfärg och guldpuder gav lyster, men det kostade. På produktbladens baksida finns angivet exakt hur mycket guld som gick åt för varje assiett, terrin eller äggkopp.
På sidorna som kommer går det att följa servisen från 30-talet och framåt. 105 dekorer har vi hittat, men några saknas troligen, för Rörstrands dokumentation har luckor. Dekorer har kommit och gått och ibland bytt namn flera gånger, och samma dekor kan finnas med en rad olika märkningar. Under 30-talet märktes servisen ALP (som i AB Lidköpings porslinsfabrik, som 1935 gick upp i Rörstrand). Det är först på 40-talet den får märkningen Rörstrand.
Några servisdelar som tillverkas i dag är desamma som för 90 år sedan, och den som vill kan kombinera en alldeles nytillverkad tallrik med delar av serviser från tidigare decennier. Att servisen numera inte tillverkas i Sverige skulle Louise Adelborg inte tyckt om, men att den sedan 2000 bär namnet Swedish Grace, efter den eleganta svenska stil som väckte uppmärksamhet på världs-
utställningen i Paris 1925, skulle säkert väckt
hennes gillande.
Av Viveca Carlsson Foto Auctionet, Bukowskis, Stockholms auktionsverk, Bålsta auktionshall, Leni Eriksson Tack till Ulf Sandberg, Alf Johansson, Peter Stenberg, Elisabeth Adelborg, Nordiska museets arkiv