Ingeborg Lundins Arielglas

Det är inte så värst svårt att föreställa sig varför Ingeborg Lundin tvekade. Det var i slutet av 1950-talet som konstnären Edvin Öhrström, mångårig medarbetare på Orrefors, lämnade glasbruket. Han hade varit med från början och utvecklat arieltekniken och gjort den till sin specialitet: en fullträff för både honom och företaget.
Ingeborg Lundin å sin sida var redan en etablerad och hyllad konstnär på det världsberömda glasbruket. År 1957 gjorde hon internationell succé under XI Triennalen i Milano med Äpplet och fick dessutom ta emot en guldmedalj. Nu blev hon ombedd att ta sig an arielglaset och föra traditionen vidare – frågan var bara hur hon skulle hitta ett eget, personligt uttryck. Låt oss börja med att gå tillbaka till 1947 när Ingeborg Lundin kom till glasbruket i Småland. Hon var den första kvinnliga konstnären som fick fast anställning på Orrefors, trots att hon som nyutexaminerad teckningslärare från Konstfack inte hade någon erfarenhet av glas.

– Jag kunde ingenting och visste inte ett dugg vad jag ville, utom att jag ville något vackert, konstaterade hon själv senare.
Därtill gick hon rakt in i männens värld. I hyttan var det männen som blåste glasen, och före henne hade konstnärer som Simon Gate, Edward Hald och Viktor ”Vicke” Lindstrand skördat stora framgångar, både på hemmaplan och utanför landets gränser. Men i den både manliga och konservativa miljön lyckades Ingeborg Lundin ändå slå an en ny ton och blev något av en pionjär. Det var för övrigt goda tider för Orrefors: andra världskriget var slut, utställningar öppnades världen över och det svenska glaset togs emot med stora famnen. Under 50- och 60-talen blomstrade glasbruken – och Ingeborg Lundin kom att bli en av de stora stjärnorna. Hennes produktion var bred, hon rosades i medierna och medverkade i de mest betydelsefulla utställningarna. Att ledningen uppmanade henne att börja med arieltekniken efter Öhrström var med andra ord ingen slump, även om hon själv var betänksam till en början:

– Jag ville ju inte gärna att mina arielglas skulle komma nära de uttryck som Öhrströms glas hade.
Citatet är taget ur Kerstin Gynnerstedts bok ”En skimrande bubbla av glas” och här finns också en beskrivning av den fortsatta utvecklingen: ”Hon följde i Edvin Öhrströms fotspår men hon vitaliserade tekniken genom att arbeta övervägande med geometriska dekorer som cirklar, romber och kvadrater gärna i kombination. Färgskalan gick ofta i blå, gröna eller gula toner. Formerna höll hon enkla så att de harmonierade väl med dekoren.” 1960-talet präglades av förändring och nytänkande, och Ingeborg Lundin skapade en unik stil med både abstrakta och figurativa mönster. Som de färgstarka vaserna med Picassoliknande ansikten i profil till exempel. Hennes konstglas är numera eftertraktade retroobjekt och klubbas inte sällan för höga summor på auktioner. •

Av Ulrika Norberg Foto Sjöberg Bild, Auctionet, Bukowskis, Metropol Auktioner, Stockholms Auktionsverk, Uppsala Auktionskammare, Victoria and Albert Museum Tack till Kulturparken Småland

Varukorg