Gunnar Nylunds igelkottsvaser
Igelkottsvaserna är Gunnar Nylunds kändisar på Rörstrand. De är originella, syns i retrobutiker och inredningsreportage och klubbas på auktioner. Vaserna tycks klädda med en keramisk päls, skrovlig och repig med fåror och rinnande emaljglasyrer, som naturens kaos, vittrad sten eller ismassor i upplösning. Igelkottarna hör till familjen Chamott, en Nylundkollektion som lanserades av Rörstrand 1936. Tekniskt sett är chamotte en lera som blandats med finkrossade, brända lerpartiklar för att bli mer robust. Nylund hade fått idén från de brännkapslar som användes i fabrikens ugnar. Föremålen glaserades med emaljglasyrer i starka färger: turkos, kobolt, vitt, gråbrunt. I ett utförande med transparent glasyr syns vita flagor av krossat hushållsporslin.
Igelkottsvaserna ingick inte i den första kollektionen Chamott utan lanserades troligen på succéutställningen Nyttokonst på Nationalmuseum i februari 1937. På en bild därifrån skymtar en vas som är misstänkt lik en igelkottsvas. Aftonbladets kritiker Nils Palmgren var inte förtjust och skrev att Nylunds experiment med ”igelkottsknottriga” vaser var ”hart när desperata försök till nyorientering”. Kanske fick serien sitt namn på så vis?
Hur gjordes vaserna? Tillverkningen är något av ett mysterium. De Rörstrandsanställda som gjorde vaserna är borta. Många vaser har stämpeln ”Handdrejad”. Det finns en uppgift om att ytorna ristades med en spik, men ett specialredskap bör ha använts, där trubbiga spetsar rev upp sår i leran. Bertil Lundgren, före detta museichef och konstnär på Rörstrand, tror att vaserna göts och sedan efterbearbetades för hand. Ett par nutida keramiker, Marie Beckman och Jussi Ojala, skärskådade vaserna och kom fram till att de antagligen drejades tjockt, cirka 2,5 centimeter. Föremålen ristades och drejades sedan vidare inifrån med ett redskap. Den bukiga form som då uppstod öppnade och förvred skårorna i ytan, som om vasen burrade upp sig. Vaserna var inte dyrare än andra chamotteformer av samma storlek, så effekten kan inte ha varit alltför tidsödande att åstadkomma.
Igelkottsvaserna blev en försäljningsframgång. De visades i en reklamkatalog några år senare med kommentaren: ”Mest populära har de trevliga och originella igelkottsvaserna visat sig vara.” Glasyrerna hade utökats med fler glammiga kulörer: topas, gul lyster, smaragd. Samtida konstkritiker undvek serien, som bröt mot den rådande stengodsnormen med milda, matta glasyrer på släta ytor. I dag framstår Chamott som något av det mest kaxiga och roliga som Gunnar Nylund formgav.
Efter krigsåren, 1947–1948, presenterades ett nytag på Chamott med nya modeller. Här dök en maskinformad variant av igelkottsvasen med riskornsartad dekor upp. Hur länge vaserna producerades är oklart. Antagligen fasades de ut med sjunkande försäljning, för 50-talet sökte slankare uttryck. •