Mari Simmulson kom till Sverige som flykting över Östersjön och blev en av våra stora keramiker. Vi kallar henne ”vår”, vi har tagit henne till oss sedan länge, men hon föddes 1911 i Sankt Petersburg, flydde med familjen 1919 till Estland, gick konst- och keramikutbildning i Tallinn och skulpturutbildning i München. I september 1944 flydde hon igen, undan bombningarna av Tallinn, och denna gång i en öppen båt till Sverige, först till ön Fejan i Stockholms norra skärgård för karantänsvistelse och därpå till en flyktingförläggning på Gräddö. Men det dröjde inte länge innan hon befann sig på Gustavsbergs porslinsfabrik. Sent 30-tal hade hon gjort praktikår på Arabia, lärt känna Tyra Lundgren som rekommenderade henne för Kåge på Gustavsberg. Men tiden där skulle bli ganska kort.
Döttrarna Mari Saretok och Eva Rimm säger att deras mamma berättat att hon stod och sov med huvudet mot köksskåpet, helt utmattad av att ensam ha ansvar för två små barn. Pappan studerade i Uppsala och hon själv jobbade på Gustavsbergs Studio och förväntades göra stordåd. Det gjorde hon visserligen, en utställning i Gustavsbergs visningsbutik på Birger Jarlsgatan väckte uppmärksamhet och ledde till tidningsintervjuer. Men det höll inte i längden, hon skrev till direktör Sterner på Upsala-Ekeby, som välkomnade henne med öppna armar. Redan 1949 kom hon till fabriken, och resten är, som man säger, historia. De 50 sidor som utgör Mari Simmulsons del av detta andra specialnummer om Upsala-Ekeby är en osannolik kavalkad av högtstående keramik. Det som står ut är det skulpturala handlaget, måleriet och texturen. En vas av Mari Simmulson är sällan bara skön att se på, den ska hållas i, kännas på. Hon var också extremt produktiv. Vi har räknat till över 200 konstgodsserier, fördelat på 22 år. Samtidigt målar hon, gör hon unikat, offentlig utsmyckning, hushållsgods…
Under arbetet har min uppfattning om Mari Simmulson förändrats. Dels för att jag sett mer av det hon gjort konstnärligt och skaffat bättre överblick, dels för att jag fått en glimt av henne som människa. Det är en rolig, snabbtänkt, modemedveten person som kommer oss till mötes.
– Hon var riktigt snygg, mamma, säger Mari. Hon drog blickarna till sig när hon kom gående på stan, också för att hon var klädd som hon var, inspirerad av Harper’s Bazaar och Vogue. De tidningarna köpte hon regelbundet.
– Hon var som en magnet, menar Eva. När vi hade kompisar hemma satt de och pratade med mamma.
Mari Simmulsons humor och självdistans framgår av självporträttet på sidan 81. Klädd i rutiga slacks, en ännu rutigare jacka, utrustad med kattglasögon och basker, och med de egna konstverken, en vas och en skulptur av ett älskande par, lite av en tillfällighet stående vid sidan av. Som vore de gjorda i en handvändning.
Det finns ingenting pretentiöst hos Mari Simmulson. Det är samma uppfriskande, rena skaparglädje som jag hittat hos en Lisa Larson eller en Marianne Westman. De är oavbrutet verksamma, lider inte, blir inte förlamade. De bara gör. Eva säger:
– Mamma jobbade jämt!
På senare år, efter Mari Simmulsons bortgång år 2000, har döttrarna tagit hand om skisser, bilder, föremål och annat och hjälpt till med att sprida information om hennes liv och konst. De tycker sig ha mött ett allt större intresse för mammans verk för varje år som gått. Det tycker de är riktigt, riktigt roligt. Och det tycker vi med. •
Hela reportaget om Mari Simmulson och Upsala-Ekeby hittar du i Scandinavian Retro Retro Klassiker Upsala Ekeby del 2. Köp numret här!